Jag kom fram till L.A i Onsdags runt 5.30PM. Coachen hämtade upp mig, vi tog en sväng till ishallen och sedan släppte han av mig på ett hotell. Vid det här laget började jag bli riktigt piss på att stöka runt på egen hand och ännu ett ensamt hotellrum fick en rejäl hemlängtan att smyga sig på. Hungrig, trött och så jävla ensam.
Saker och ting blev som tur var mycket bättre när jag duschat bort greyhound-bussen och fått i mig lite mat. Allting kändes bra när jag gick och la mig, så var inte orolig mammi!
-
Jag träffade av ren slump en svensk tränare här i Long Beach vid namnet Mikael Lind. Han är tydligen nära vän med Tomas Storm. Jag tror de flesta som läser detta vet vem Storm är, men för er som inte gör det är han en känd tekniktränare i Stockholms-området som körde några pass med oss i AIK. Han berättade att dom brukade köra sommarhockeyskolor i Sverige tillsammans och dom lär ut nästan exakt samma saker.
Vi pratade en stund och han bjöd in mig att träna med honom under Torsdag-förmiddag.
Vi var fyra killar som körde varav en kille skrivit på för NHL-laget Minnesota Wilds. Han var son till en tysk backjätte som lirat NHL i sjutton jävla säsonger!
En av grabbarna frågade mig var jag skulle bo och jag berättade att det förmodligen kommer bli hotellet ett tag framöver. "Dude, let me make one call, I'm gonna ask if I can take you home buddy" säger han och går ut ur omklädningsrummet.
25 minuters bilfärd senare stannar vi vid en grindvakt som snabbt släpper in oss på området där min nyfunna vän bor.
"Here is the deal man, I have to go for a couple of houres so you just stay here and watching TV, is that ok? My mom should be home in an houre. Ok, later. Hey, btw welcome to OC bro!".
-
En timme senare kom både hans mamma och pappa hem och dom började genast laga mat till mig och gjorde allt i deras makt för att jag skulle känna mig som hemma. Senare under kvällen kom också hans 16-åriga lillebror hem och var helt lyrisk över att få visa sina surfingbrädor, hur man fångar en amerikansk fotboll och hur man spelar lacrosse.
Under kvällen åkte vi till Starbucks och drack kaffe på någon uteservering för att sedan åka hem och spela NHL10 till fem på morgonen.
Idag är det tydligen en stor surftävling på stranden, så vi ska strax ge oss av dit.
-
Min kära Sebban och jag skildes åt nere i New Mexico och han begav sig till östkusten för att spela för ett lag där. Kan tyvärr inte säga mer än så!
-
Saknar er som satan alla där hemma! Alla lyckoönskningar och stöd betyder sjukt mycket och jag är jätte glad att ni tycker om bloggen.
Kör hårt där hemma!
-Mac
lördag 31 juli 2010
torsdag 29 juli 2010
L.A BABY
Det senaste dygnet kan ha varit det sjukaste men samtidigt det mest intressanta i mitt liv. Befinner ni er i Albaquerque och har 20 timmar över att att död på, då vill jag rekommendera att ni sätter er på en av de världskända Greyhound-bussarna. Dessa bussar innehåller så många profiler att det får en anordnad celeb-spot - i självaste Hollywod - att se ut som ett stycke pungsäck!
-
Runt 15.00 igår, Onsdag fick jag klartecken av ett lag i Los Angeles att allt var klart och dom var redo att ta emot mig.
Jag hade redan strax efter 12 samma dag checkat ut från hotellet i Rio Rancho och jag tog direkt en taxi in till 'Querque för att hämta ut min bussbiljett.
Ungefär sex timmar hade jag att spendera innan min buss, 23.15, skulle sätta fart mot Kalifornien. Hur slår man ihjäl sex timmar i New Mexicos hjärta? Jo, man går förstås och tittar på Toy Story 3, i 3D dessutom!
Vilken underbar jävla rulle. Mina förväntningar var skyhöga och den levde upp till varenda en av dom. Humor, romans och spänning. Den hade allt!
-
En kvart senare än beräknat hade alla funnit en plats på bussen som via öken och berg skulle nå sin slutdestination i änglarnas stad. Det var trångt, det var dålig luft, det var en grinig chaufför och det var 20 timmar kvar.
Efter ca. tre timmar var första stoppet. Det var 15 minuter bensträckare och det var mitt ute i ingenstans mat på Burger King. Dom som fick någon mat hade tur. Våran chaufför kom tydligen från en planet där kösystem inte existerar och trängde sig först i kön. Lyckligtvis beställde han någon specialspecial, vilket tog lite tid och vi andra hann få en cheese eller två, för när han fått sin mat då var det minsann dags att åka igen.
Jag köpte en filt innan avresa vilket skulle visa sig att förmodligen vara mitt livs bästa köp. Jag virrade den runt huvudet och sov i stort sett hela natten, något jag sällan lyckas göra hemma i min egen säng.
Runt 6.30 stannade vi i Phoenix för förarbyte och det blev ett break på 45min. Vad kan halv sju på morgonen passa mina kära medpassagerare bättre än att röka lite rackartyg? En liten svart kille iklädd den största pikétröjan jag någonsin sätt samt en vit spinkig militär-entusiast klädd i helställ av camouflage, tände helt öppet utanför terminalen på ett slarvigt rullat stycke. Röken var tjockare än åskmoln och det luktade allt annat än vanliga cigaretter.
Det var uppenbarligen lite för tidigt för våran kära krigsherre, så han spydde lite också. Oj, spydde du över din vattenflaska? Ja, det går ju att tvätta bort med händerna ja. Inge mer med det.
När vi krossade gränsen in till Kalifornien var det dags att plocka en flykting av bussen. Inge mer med det.
Sista stoppet, ca. 5 mil ifrån LA försvann killen i camouflage spårlöst. Inge mer med det.
En fet man, gissningsvis precis fyllda 30 satt högt och tydligt i telefon och planerade hur han och personen på andra sidan luren skulle ha sex när han kom fram. Den andra personen skröt han senare om att det var hans brors fru. Han hade haft sex med henne förut, inge mer med det.
En kvinnlig passagerare ville ha en myspys-resa och satt på sig hela pyjamaskostymen. Den var blå med rosa hundar på. Magen tittade självklart ut lite. Vi är i Amerika, inge mer med det.
När bussen stannade i LA, greps den stora piké-tröjan av polisen. Upptryckt mot bussen, handklovar på. Självklart ska det göras lite motstånd också, inge mer med det.
-
Jag blev hämtad på buss-stationen av min förhoppningsvis nya coach. Vi tog en tur till ishallen och sedan lämnade han av mig på hotellet. Förhoppningsvis flyttar jag in hos en familj redan under morgondagen!
-Mac
-
Runt 15.00 igår, Onsdag fick jag klartecken av ett lag i Los Angeles att allt var klart och dom var redo att ta emot mig.
Jag hade redan strax efter 12 samma dag checkat ut från hotellet i Rio Rancho och jag tog direkt en taxi in till 'Querque för att hämta ut min bussbiljett.
Ungefär sex timmar hade jag att spendera innan min buss, 23.15, skulle sätta fart mot Kalifornien. Hur slår man ihjäl sex timmar i New Mexicos hjärta? Jo, man går förstås och tittar på Toy Story 3, i 3D dessutom!
Vilken underbar jävla rulle. Mina förväntningar var skyhöga och den levde upp till varenda en av dom. Humor, romans och spänning. Den hade allt!
-
En kvart senare än beräknat hade alla funnit en plats på bussen som via öken och berg skulle nå sin slutdestination i änglarnas stad. Det var trångt, det var dålig luft, det var en grinig chaufför och det var 20 timmar kvar.
Efter ca. tre timmar var första stoppet. Det var 15 minuter bensträckare och det var mitt ute i ingenstans mat på Burger King. Dom som fick någon mat hade tur. Våran chaufför kom tydligen från en planet där kösystem inte existerar och trängde sig först i kön. Lyckligtvis beställde han någon specialspecial, vilket tog lite tid och vi andra hann få en cheese eller två, för när han fått sin mat då var det minsann dags att åka igen.
Jag köpte en filt innan avresa vilket skulle visa sig att förmodligen vara mitt livs bästa köp. Jag virrade den runt huvudet och sov i stort sett hela natten, något jag sällan lyckas göra hemma i min egen säng.
Runt 6.30 stannade vi i Phoenix för förarbyte och det blev ett break på 45min. Vad kan halv sju på morgonen passa mina kära medpassagerare bättre än att röka lite rackartyg? En liten svart kille iklädd den största pikétröjan jag någonsin sätt samt en vit spinkig militär-entusiast klädd i helställ av camouflage, tände helt öppet utanför terminalen på ett slarvigt rullat stycke. Röken var tjockare än åskmoln och det luktade allt annat än vanliga cigaretter.
Det var uppenbarligen lite för tidigt för våran kära krigsherre, så han spydde lite också. Oj, spydde du över din vattenflaska? Ja, det går ju att tvätta bort med händerna ja. Inge mer med det.
När vi krossade gränsen in till Kalifornien var det dags att plocka en flykting av bussen. Inge mer med det.
Sista stoppet, ca. 5 mil ifrån LA försvann killen i camouflage spårlöst. Inge mer med det.
En fet man, gissningsvis precis fyllda 30 satt högt och tydligt i telefon och planerade hur han och personen på andra sidan luren skulle ha sex när han kom fram. Den andra personen skröt han senare om att det var hans brors fru. Han hade haft sex med henne förut, inge mer med det.
En kvinnlig passagerare ville ha en myspys-resa och satt på sig hela pyjamaskostymen. Den var blå med rosa hundar på. Magen tittade självklart ut lite. Vi är i Amerika, inge mer med det.
När bussen stannade i LA, greps den stora piké-tröjan av polisen. Upptryckt mot bussen, handklovar på. Självklart ska det göras lite motstånd också, inge mer med det.
-
Jag blev hämtad på buss-stationen av min förhoppningsvis nya coach. Vi tog en tur till ishallen och sedan lämnade han av mig på hotellet. Förhoppningsvis flyttar jag in hos en familj redan under morgondagen!
-Mac
måndag 26 juli 2010
I AMERIKAT GÅR INGEN SÄKER
Igår, Söndag tog vårat äventyr i New Mexico slut. Varken jag eller Sebban tog plats i laget.
Det var en tuff camp och hockeyn som spelades var riktigt, riktigt bra. Bra speed, tuffa närkamper och en ruskig intensitet. Det kastades handskar och slogs med knytnävar titt som tätt.
-
(mamma sluta läs här)
-
Det där med fighter här borta är ett ganska roligt fenomen: Du frågar en spelare i det andra laget om han vill slåss, "you wanna go?", "wanna dance buddy?" eller what ever. 95% av gångerna du frågar får du ett ja. Du kastar då handskarna, slänger av dig hjälmen, domaren blåser av spelet och du och din motståndare byter knytnävsslag fram till dess att någon går i isen eller att spelarna är för trötta för att fortsätta. Det brukar oftast sluta med att någon av spelarna tappar balansen och domarna går då in och bryter fighten. Efteråt tackar du för dansen och spelet fortsätter.
Jag visste att jag var tvungen att slåss minst en gång under campen för att ha en chans att ta en plats i laget. Eftersom att slagsmål inte är tillåtet i svensk hockey var jag ganska förberedd på att åka på rejält med pisk, så valet var att åka på lite mindre stryk mot en lite mindre kille och se allmänt patetisk ut eller åka på lite mer stryk av någon lite större kille men fortfarande göra det med hedern i behåll.
Jag valde den större killen. Vi rök ihop framför vårat mål och delade ut varsin slashing över benskydden på varandra innan jag frågade "wanna go buddy?". Det var inte för än han log elakt och svarade "sure man" som jag insåg hur stor han var. Han var drygt ett huvud längre än mig och en handfull kilo tyngre än mig. Jag var ganska skakig men nu kunde jag inte fega ur.
Vi höll inte på längre än tjugo sekunder innan vi båda tappade balansen och domarna kom in och bröt. Vi fick båda in ett par halvträffar men det var nog ingen större show.
Efter fighten dunkade han mig på axeln och sa "Good fight buddy" och jag svarade "hey you too man". No hard feelings.
-
(nu kan du fortsätta läsa mamma)
-
Vi spelade fyra matcher + en en allstar game där endast de sista 40 spelarna deltog. Som sagt ligger Rio Rancho 5000 fot över havet och de första tre matcherna var verkligen en mardröm. Varken jag eller Sebban orkade vara på isen i mer än 30 sekunder och det var i stort sett omöjligt att hämta tillbaka andan efter att du förlorat den.
De två sista matcherna hade jag vant mig, en smula iallafall, med höjden och det gick skapligt bra ändå. Jag lyckades skrapa ihop två assist och två kassar under helgen, varav en av varje var i allstar-matchen.
-
Att ta en plats som en utländsk spelare i den här ligan är extra svårt då varje lag endast får ha två import-spelare. Och i det här fallet hade laget dessutom redan gjort klart med en kanadensare, vilket ledde till att det alltså endast var en plats öppen.
Vi var runt 8-10 spelare som inte var amerikanska medborgare och det var alla riktigt bra spelare. Det var en kanadick till målvakt som tog den sista platsen och vi andra blev alltså utan tröja.
-
Även om det känns piss att bli cuttad så är jag nöjd med hur jag spelade den här helgen. Som sagt var hockeyn riktigt bra och med tanke på omständigheterna med höjden och allt måste jag vara nöjd med vad jag presterade.
Det som svider är att vi trodde redan innan vi lämnade Sverige att vi hade en deal där vi var med i laget. För att sedan komma dit och veta att en av platserna redan är upptagen. Det är riktigt jävla irriterande och vi känner oss lite smått lurade, men vi fick lära oss den hårda vägen - i amerika går ingen säker.
-
Vi ger oss inte, vi håller huvudet högt och reser vidare.
-Mac
Det var en tuff camp och hockeyn som spelades var riktigt, riktigt bra. Bra speed, tuffa närkamper och en ruskig intensitet. Det kastades handskar och slogs med knytnävar titt som tätt.
-
(mamma sluta läs här)
-
Det där med fighter här borta är ett ganska roligt fenomen: Du frågar en spelare i det andra laget om han vill slåss, "you wanna go?", "wanna dance buddy?" eller what ever. 95% av gångerna du frågar får du ett ja. Du kastar då handskarna, slänger av dig hjälmen, domaren blåser av spelet och du och din motståndare byter knytnävsslag fram till dess att någon går i isen eller att spelarna är för trötta för att fortsätta. Det brukar oftast sluta med att någon av spelarna tappar balansen och domarna går då in och bryter fighten. Efteråt tackar du för dansen och spelet fortsätter.
Jag visste att jag var tvungen att slåss minst en gång under campen för att ha en chans att ta en plats i laget. Eftersom att slagsmål inte är tillåtet i svensk hockey var jag ganska förberedd på att åka på rejält med pisk, så valet var att åka på lite mindre stryk mot en lite mindre kille och se allmänt patetisk ut eller åka på lite mer stryk av någon lite större kille men fortfarande göra det med hedern i behåll.
Jag valde den större killen. Vi rök ihop framför vårat mål och delade ut varsin slashing över benskydden på varandra innan jag frågade "wanna go buddy?". Det var inte för än han log elakt och svarade "sure man" som jag insåg hur stor han var. Han var drygt ett huvud längre än mig och en handfull kilo tyngre än mig. Jag var ganska skakig men nu kunde jag inte fega ur.
Vi höll inte på längre än tjugo sekunder innan vi båda tappade balansen och domarna kom in och bröt. Vi fick båda in ett par halvträffar men det var nog ingen större show.
Efter fighten dunkade han mig på axeln och sa "Good fight buddy" och jag svarade "hey you too man". No hard feelings.
-
(nu kan du fortsätta läsa mamma)
-
Vi spelade fyra matcher + en en allstar game där endast de sista 40 spelarna deltog. Som sagt ligger Rio Rancho 5000 fot över havet och de första tre matcherna var verkligen en mardröm. Varken jag eller Sebban orkade vara på isen i mer än 30 sekunder och det var i stort sett omöjligt att hämta tillbaka andan efter att du förlorat den.
De två sista matcherna hade jag vant mig, en smula iallafall, med höjden och det gick skapligt bra ändå. Jag lyckades skrapa ihop två assist och två kassar under helgen, varav en av varje var i allstar-matchen.
-
Att ta en plats som en utländsk spelare i den här ligan är extra svårt då varje lag endast får ha två import-spelare. Och i det här fallet hade laget dessutom redan gjort klart med en kanadensare, vilket ledde till att det alltså endast var en plats öppen.
Vi var runt 8-10 spelare som inte var amerikanska medborgare och det var alla riktigt bra spelare. Det var en kanadick till målvakt som tog den sista platsen och vi andra blev alltså utan tröja.
-
Även om det känns piss att bli cuttad så är jag nöjd med hur jag spelade den här helgen. Som sagt var hockeyn riktigt bra och med tanke på omständigheterna med höjden och allt måste jag vara nöjd med vad jag presterade.
Det som svider är att vi trodde redan innan vi lämnade Sverige att vi hade en deal där vi var med i laget. För att sedan komma dit och veta att en av platserna redan är upptagen. Det är riktigt jävla irriterande och vi känner oss lite smått lurade, men vi fick lära oss den hårda vägen - i amerika går ingen säker.
-
Vi ger oss inte, vi håller huvudet högt och reser vidare.
-Mac
onsdag 21 juli 2010
RIO RANCHO, NM
Jag och Sebban lyckades av ren slump hamna på samma flight mellan Minnepolis och Albuquerque. Vi landade runt 23:30 lokal tid och fick därifrån skjuts av andretränaren och materialaren till hotellet.
Vi stod och väntade på bagaget i Albuquerque då det kom det fram en man och sa något i stil med "Spejler ni hockey och prautaur sevenska?"
Vi stod där som två frågetecken innan det visade sig att det var den assisterande coachen och att han tydligen hade spelat hockey i Sverige ett par år och kunde några meningar på svenska.
Innan vi var framme på hotellet blev det en drive-in på en av alla tusen snabbmatskedjor här i staden. Tycker du att en hamburgare på McDonald's i Sverige kan vara fet och grisig så är det ändå inte i närheten av vad dessa var, fyfan säger jag bara!
-
Hittills är USA precis som jag hade väntat mig, allt är lite större, lite mer extremt lite häftigare. Människorna är antingen riktiga svin eller så är dom världens mest omtänksamma människor - majoriteten helt klart omtänksam.
På planet till New Mexico satt jag bredvid en kille i min ålder och hans mamma. Dom frågade vänligt var jag kom ifrån och vad jag skulle göra i USA. Vi pratade på en stund och senare gav dom mig deras nummer och bad mig ringa om dom kunde hjälpa mig med någonting eller om det var något jag behövde hjälp med.
Hade detta hänt i Sverige hade jag förmodligen suttit och funderat över om dom skulle grilla eller fritera mig. Men det är så det funkar här och det är väldigt uppskattat av någon som kommer från världens stelaste land.
-
Vi ligger nu på hotellet och ska strax sova. Första dagen i öknen är avklarad och vi har fått utstå både stekhetta och oväder. Oväder ska tydligen inte vara någon lek här nere.
Vi var iväg och åkte lite skridskor tidigare idag och som vanligt är det fruktansvärt jävla tungt i början. Det var med tio andra spelare som också ska delta på campen nu i helgen, så det blev lite två mål där även tränarna var med och spelade. Våran coach är en gammal NHL-lirare och är förmodligen mest vältränad i det här gänget. Medans vi kids höll på att stupa så körde han på ut av bara helvete i nästan två timmar.
Campen börjar imorgon med registrering 10.00 - 60 spelare ska bli 25.
-Mac
Vi stod och väntade på bagaget i Albuquerque då det kom det fram en man och sa något i stil med "Spejler ni hockey och prautaur sevenska?"
Vi stod där som två frågetecken innan det visade sig att det var den assisterande coachen och att han tydligen hade spelat hockey i Sverige ett par år och kunde några meningar på svenska.
Innan vi var framme på hotellet blev det en drive-in på en av alla tusen snabbmatskedjor här i staden. Tycker du att en hamburgare på McDonald's i Sverige kan vara fet och grisig så är det ändå inte i närheten av vad dessa var, fyfan säger jag bara!
-
Hittills är USA precis som jag hade väntat mig, allt är lite större, lite mer extremt lite häftigare. Människorna är antingen riktiga svin eller så är dom världens mest omtänksamma människor - majoriteten helt klart omtänksam.
På planet till New Mexico satt jag bredvid en kille i min ålder och hans mamma. Dom frågade vänligt var jag kom ifrån och vad jag skulle göra i USA. Vi pratade på en stund och senare gav dom mig deras nummer och bad mig ringa om dom kunde hjälpa mig med någonting eller om det var något jag behövde hjälp med.
Hade detta hänt i Sverige hade jag förmodligen suttit och funderat över om dom skulle grilla eller fritera mig. Men det är så det funkar här och det är väldigt uppskattat av någon som kommer från världens stelaste land.
-
Vi ligger nu på hotellet och ska strax sova. Första dagen i öknen är avklarad och vi har fått utstå både stekhetta och oväder. Oväder ska tydligen inte vara någon lek här nere.
Vi var iväg och åkte lite skridskor tidigare idag och som vanligt är det fruktansvärt jävla tungt i början. Det var med tio andra spelare som också ska delta på campen nu i helgen, så det blev lite två mål där även tränarna var med och spelade. Våran coach är en gammal NHL-lirare och är förmodligen mest vältränad i det här gänget. Medans vi kids höll på att stupa så körde han på ut av bara helvete i nästan två timmar.
Campen börjar imorgon med registrering 10.00 - 60 spelare ska bli 25.
-Mac
LET THE GAME BEGIN
Här sitter jag. I USA. I New York. Det är ganska spännande.
Äventyret fick en riktig rivstart må jag säga.
Självklart var jag nervös när vaknade imorse, jag var superjätteübernervös. Jag var nervös över att på egen maskin behöva ta mig genom säkerhetskontroller, checka in och ut bagage, hitta rätt gate och ja att överhuvudtaget flyga till rätt land. Så här långt har inget av detta varit något större problem. Innan du börjar tänka på att du ska få me dig hockeyklubborna på planet till Albuquerque, se förfan till att hitta till Arlanda först!
Jag hade sedan tidigt bestämt att ingen skulle vinka av mig på Arlanda. Jag tänkte att när jag kliver innanför dörrarna på flygplatsen, då börjar det, då ville jag klara mig själv. Min kära vän Christoffer Steelglow skulle köra mig till flygplatsen, men han skulle minsann inte få följa med in.
07.30 imorse kramade jag mamma, pappa och smågrabbarna farväl och det bar iväg mot Arlanda. Planet gick 10.40 och tanken var att vara på plats runt 8.30.
Runt 8.25 började vi fundera på var fan den där jävla flygplatsen tog vägen. Vi följde väl skyltarna? Vi kan väl inte båda två helt missat en motorvägsavfart skyltad Arlanda med ett stort flygplan på? Nej, det är klart vi inte kan ha gjort. Men fan jävlar vad långt det var då.
Jag hade glömt min bankdosa hemma, men min snälla pappi gasade iväg till flygplatsen för att lämna den. Han startade ca. 20 min senare än oss och 8.40 - tio minuter senare än när jag borde varit där - ringer han och frågar var i helvete vi håller hus!
Jadu, har man åkt för långt om man blir välkomnad till Uppsala län? Svar: JA.
Vi två smartskaft hade alltså missat avfarten och åkt drygt 25km för långt.
Panik! 160km/h var inte snabbt nog, klockan tickade snabbare än någonsin och ja, tårarna var fan inte långt borta. Hur fan ska jag förklara detta? Tjena, jag körde tre mil för långt och missade planet, vi hörs.
Pappa ringer igen men den här gången är han lite lugnare och rapporterar att planet är försenat dryga timmen.
Den lättnaden som då infann sig var något att likna med en orgasm. Så små och så darriga som vi var när vi var tvugna att vända i Uppsala ca 90 minuter innan ordinarie avgång, det hade in velat se tjejer, oj vad vi hade fått äta.
I efterhand är jag väldigt tacksam att jag hade med mig både Steelglow och pappa på Arlanda. Jag var visst inte sådär jävla tuff.
-
Nu sitter jag hur som helst på något latinataco-hak på Newark flygplats och har precis lyckats checka både ut och in mitt bagage inför nästa flyg som via Minneapolis ska ta mig till Albuquerque. Jag var visst sådär jävla tuff.
-Mac
Äventyret fick en riktig rivstart må jag säga.
Självklart var jag nervös när vaknade imorse, jag var superjätteübernervös. Jag var nervös över att på egen maskin behöva ta mig genom säkerhetskontroller, checka in och ut bagage, hitta rätt gate och ja att överhuvudtaget flyga till rätt land. Så här långt har inget av detta varit något större problem. Innan du börjar tänka på att du ska få me dig hockeyklubborna på planet till Albuquerque, se förfan till att hitta till Arlanda först!
Jag hade sedan tidigt bestämt att ingen skulle vinka av mig på Arlanda. Jag tänkte att när jag kliver innanför dörrarna på flygplatsen, då börjar det, då ville jag klara mig själv. Min kära vän Christoffer Steelglow skulle köra mig till flygplatsen, men han skulle minsann inte få följa med in.
07.30 imorse kramade jag mamma, pappa och smågrabbarna farväl och det bar iväg mot Arlanda. Planet gick 10.40 och tanken var att vara på plats runt 8.30.
Runt 8.25 började vi fundera på var fan den där jävla flygplatsen tog vägen. Vi följde väl skyltarna? Vi kan väl inte båda två helt missat en motorvägsavfart skyltad Arlanda med ett stort flygplan på? Nej, det är klart vi inte kan ha gjort. Men fan jävlar vad långt det var då.
Jag hade glömt min bankdosa hemma, men min snälla pappi gasade iväg till flygplatsen för att lämna den. Han startade ca. 20 min senare än oss och 8.40 - tio minuter senare än när jag borde varit där - ringer han och frågar var i helvete vi håller hus!
Jadu, har man åkt för långt om man blir välkomnad till Uppsala län? Svar: JA.
Vi två smartskaft hade alltså missat avfarten och åkt drygt 25km för långt.
Panik! 160km/h var inte snabbt nog, klockan tickade snabbare än någonsin och ja, tårarna var fan inte långt borta. Hur fan ska jag förklara detta? Tjena, jag körde tre mil för långt och missade planet, vi hörs.
Pappa ringer igen men den här gången är han lite lugnare och rapporterar att planet är försenat dryga timmen.
Den lättnaden som då infann sig var något att likna med en orgasm. Så små och så darriga som vi var när vi var tvugna att vända i Uppsala ca 90 minuter innan ordinarie avgång, det hade in velat se tjejer, oj vad vi hade fått äta.
I efterhand är jag väldigt tacksam att jag hade med mig både Steelglow och pappa på Arlanda. Jag var visst inte sådär jävla tuff.
-
Nu sitter jag hur som helst på något latinataco-hak på Newark flygplats och har precis lyckats checka både ut och in mitt bagage inför nästa flyg som via Minneapolis ska ta mig till Albuquerque. Jag var visst sådär jävla tuff.
-Mac
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)