I AMERIKAT GÅR INGEN SÄKER

Igår, Söndag tog vårat äventyr i New Mexico slut. Varken jag eller Sebban tog plats i laget.

Det var en tuff camp och hockeyn som spelades var riktigt, riktigt bra. Bra speed, tuffa närkamper och en ruskig intensitet. Det kastades handskar och slogs med knytnävar titt som tätt.

-

(mamma sluta läs här)

-

Det där med fighter här borta är ett ganska roligt fenomen: Du frågar en spelare i det andra laget om han vill slåss, "you wanna go?", "wanna dance buddy?" eller what ever. 95% av gångerna du frågar får du ett ja. Du kastar då handskarna, slänger av dig hjälmen, domaren blåser av spelet och du och din motståndare byter knytnävsslag fram till dess att någon går i isen eller att spelarna är för trötta för att fortsätta. Det brukar oftast sluta med att någon av spelarna tappar balansen och domarna går då in och bryter fighten. Efteråt tackar du för dansen och spelet fortsätter.

Jag visste att jag var tvungen att slåss minst en gång under campen för att ha en chans att ta en plats i laget. Eftersom att slagsmål inte är tillåtet i svensk hockey var jag ganska förberedd på att åka på rejält med pisk, så valet var att åka på lite mindre stryk mot en lite mindre kille och se allmänt patetisk ut eller åka på lite mer stryk av någon lite större kille men fortfarande göra det med hedern i behåll.

Jag valde den större killen. Vi rök ihop framför vårat mål och delade ut varsin slashing över benskydden på varandra innan jag frågade "wanna go buddy?". Det var inte för än han log elakt och svarade "sure man" som jag insåg hur stor han var. Han var drygt ett huvud längre än mig och en handfull kilo tyngre än mig. Jag var ganska skakig men nu kunde jag inte fega ur.

Vi höll inte på längre än tjugo sekunder innan vi båda tappade balansen och domarna kom in och bröt. Vi fick båda in ett par halvträffar men det var nog ingen större show.

Efter fighten dunkade han mig på axeln och sa "Good fight buddy" och jag svarade "hey you too man". No hard feelings.

-

(nu kan du fortsätta läsa mamma)

-

Vi spelade fyra matcher + en en allstar game där endast de sista 40 spelarna deltog. Som sagt ligger Rio Rancho 5000 fot över havet och de första tre matcherna var verkligen en mardröm. Varken jag eller Sebban orkade vara på isen i mer än 30 sekunder och det var i stort sett omöjligt att hämta tillbaka andan efter att du förlorat den.

De två sista matcherna hade jag vant mig, en smula iallafall, med höjden och det gick skapligt bra ändå. Jag lyckades skrapa ihop två assist och två kassar under helgen, varav en av varje var i allstar-matchen.

-

Att ta en plats som en utländsk spelare i den här ligan är extra svårt då varje lag endast får ha två import-spelare. Och i det här fallet hade laget dessutom redan gjort klart med en kanadensare, vilket ledde till att det alltså endast var en plats öppen.

Vi var runt 8-10 spelare som inte var amerikanska medborgare och det var alla riktigt bra spelare. Det var en kanadick till målvakt som tog den sista platsen och vi andra blev alltså utan tröja.

-

Även om det känns piss att bli cuttad så är jag nöjd med hur jag spelade den här helgen. Som sagt var hockeyn riktigt bra och med tanke på omständigheterna med höjden och allt måste jag vara nöjd med vad jag presterade.

Det som svider är att vi trodde redan innan vi lämnade Sverige att vi hade en deal där vi var med i laget. För att sedan komma dit och veta att en av platserna redan är upptagen. Det är riktigt jävla irriterande och vi känner oss lite smått lurade, men vi fick lära oss den hårda vägen - i amerika går ingen säker.

-

Vi ger oss inte, vi håller huvudet högt och reser vidare.

-Mac