LET THE GAME BEGIN

Här sitter jag. I USA. I New York. Det är ganska spännande.

Äventyret fick en riktig rivstart må jag säga.

Självklart var jag nervös när vaknade imorse, jag var superjätteübernervös. Jag var nervös över att på egen maskin behöva ta mig genom säkerhetskontroller, checka in och ut bagage, hitta rätt gate och ja att överhuvudtaget flyga till rätt land. Så här långt har inget av detta varit något större problem. Innan du börjar tänka på att du ska få me dig hockeyklubborna på planet till Albuquerque, se förfan till att hitta till Arlanda först!

Jag hade sedan tidigt bestämt att ingen skulle vinka av mig på Arlanda. Jag tänkte att när jag kliver innanför dörrarna på flygplatsen, då börjar det, då ville jag klara mig själv. Min kära vän Christoffer Steelglow skulle köra mig till flygplatsen, men han skulle minsann inte få följa med in.

07.30 imorse kramade jag mamma, pappa och smågrabbarna farväl och det bar iväg mot Arlanda. Planet gick 10.40 och tanken var att vara på plats runt 8.30.

Runt 8.25 började vi fundera på var fan den där jävla flygplatsen tog vägen. Vi följde väl skyltarna? Vi kan väl inte båda två helt missat en motorvägsavfart skyltad Arlanda med ett stort flygplan på? Nej, det är klart vi inte kan ha gjort. Men fan jävlar vad långt det var då.

Jag hade glömt min bankdosa hemma, men min snälla pappi gasade iväg till flygplatsen för att lämna den. Han startade ca. 20 min senare än oss och 8.40 - tio minuter senare än när jag borde varit där - ringer han och frågar var i helvete vi håller hus!

Jadu, har man åkt för långt om man blir välkomnad till Uppsala län? Svar: JA.

Vi två smartskaft hade alltså missat avfarten och åkt drygt 25km för långt.

Panik! 160km/h var inte snabbt nog, klockan tickade snabbare än någonsin och ja, tårarna var fan inte långt borta. Hur fan ska jag förklara detta? Tjena, jag körde tre mil för långt och missade planet, vi hörs.

Pappa ringer igen men den här gången är han lite lugnare och rapporterar att planet är försenat dryga timmen.

Den lättnaden som då infann sig var något att likna med en orgasm. Så små och så darriga som vi var när vi var tvugna att vända i Uppsala ca 90 minuter innan ordinarie avgång, det hade in velat se tjejer, oj vad vi hade fått äta.

I efterhand är jag väldigt tacksam att jag hade med mig både Steelglow och pappa på Arlanda. Jag var visst inte sådär jävla tuff.

-

Nu sitter jag hur som helst på något latinataco-hak på Newark flygplats och har precis lyckats checka både ut och in mitt bagage inför nästa flyg som via Minneapolis ska ta mig till Albuquerque. Jag var visst sådär jävla tuff.

-Mac